Det går framåt med mina hästar, Linda jobbar på med Turbo och jag med Divan och även om det inte går helt rakt uppåt så går det framåt med ganska stora kliv. 

 

Idag red jag för första gången barbacka på Diva, det var lite vingligt de första metrarna men sedan knallade hon fram som vanligt på grusvägen i solen. Trots att hon har lite humör, egen vilja och för det mesta full fart framåt så känner jag mig trygg. 

Jag kanske inte känner mig lika trygg som jag gjort på min älskade Kartans rygg men vi är påväg dit, jag kan känna det. En häst som Kartan får man bara en gång i livet, men mina två lurpösar till hästar står mig varmt om hjärtat och de båda har personligeheter som sätter spår och får en att stanna upp och tycka om dom och Diva är verkligen som en blomma som sakta blommar upp och är vackrare än allt. 

 

Nu laddar vi för denna vecka,  fredagens kurs för Peter Häggberg är något jag ser fram imot och dagarna fram tills dess ska förberedas så både Diva och Turbo är redo för att lära i sig och ta in så mycket som möjligt.

 

♥