Idag har jag som rubliken lyder kört bil utan skor då mina fötter efter att ha stått upp på jobbet hela dagen svullnat så pass att när jag skulle byta skor och åka hem inte fick på mig mina skor så det bev till att åka hem utan. 

 

Idag är även första dagen då tanken slog mig redan en timme innan jag skulle sluta jobbet att jag inte klarade av att jobba utan ville åka hem. Jag hade ont i fötterna, det var tungt och klockan kunde inte gå saktare. Jag hade även dagen till ära tagit de sämsta underkläderna som jag kunde hitta så jag fick skav i ljumskarna. 

 

I bilen på vägen hem kände jag mig liten och svag och för en sekund tänkte jag att jag inte klarar det här, att bära ett barn och att bli mamma. Jag undrade även om jag känner så här nu hur kommer jag att känns när det blir ännu tyngre? 

 

Jag ville kasta mina stenhårda jobbskor och min fula Granngården fleecejacka som inte alls passar min kropp som den är just nu och gå hem, den känslan har jag inte haft förut. Jag har alltid gillat mitt jobb innan trots att det är tungt ibland och man blir trött av att stå och gå hela dagar och allt alltid le och vara kunderna till lags fast det inte alltid är så lätt. 

 

Det är säkert fler än jag som känner eller känt som jag det är jag säker på men ändå lite gnällig måste man få vara. Men jag stod ut sista timmen, jag packade upp de sista varorna med uppknäppta skor och svetten som lackade i pannan. Men jag kände mig inte nöjd efteråt, jag kände mig sliten och som jag gjort något fel när jag tvingade mig själv att släpa de sita hundmatsäckarna och le åt de sista kunderna fst jag egentligen ville ta av mig skorna och sätta mig och vila. 

 

Jag kom hem, duschade länge medan jag tittade ner på mina fula svullna fötter som man anar bakom den växande bälg som snart är i vägen helt för att se något neråt och trots att det gjorde ont så det dunkade i fötter och rygg så könde jag när jag tittade ner att detta är för han, min Harry. Han kommer vara värd att ha ont och vara trött för.