Något som jag kanske inte hade tänkt men nu är det så, fram tills förlossningen är jag sjukskriven vilket känns lite olustigt då jag tidigare känt att jag vill jobba hela tiden ut. 

 

Jag har nu träffat två olika läkare och min barnmorska och kommit fram till att jag blir sjukskriven på heltid, detta även pgr av att min sambo och mamma tycker det eftersom dom märker att jag inte mått bra av att jobba senaste tiden och nu i efterhand kan jag också känna lite att det kanske är det bästa för både mig och Harry. 

 

Det är tungt, jag har smärtor och har problem med att göra det jag innan älskat att göra och mått bra av och så fort jag jobbar så finns ingen ork till någonting och jag få ont i fot och bäcken.

 

Remiss är skickad till ortoped då den gammla frakturen verkar spöka och den lösa benbiten verkar behöva plockas ut när jag fött Harry men ingen ny röntgen är gjort i nuläget då jag är gravid. 

Jag har även en "rinnande" känsla i nedre delen av ryggen och får ont i bäckenet när jag går eller står längre stunder. 

 

Detta med sjukskrivningen ger mig även lite ångest, framförallt då jag vet att det just nu inte finns någon annan vikarie och jag gillar mina arbetskamrater och vill inte att det ska bli jobbigt för dom att jag inte kan jobba. Även den ekonomiska biten är något jag känner lite oro över d jag inte är fast anställd och min arbetsgivare då inte har skyldighet att stå för de första 14 dagarna och får jag betalt för de pass jag skulle ha haft eller försvinner de bara? Försäkringskassan är även som dom är kända för, att krångla.  

 

Nu har min barnmorska sagt åt mig att vila, ta hand om mig och njuta av att vara gravid (om man nu kan göra det). Jag ska passa på att vara själv och ta hand om mig innan jag kommer lägga allt mitt krut på att ta hand om någon annan. Detta för att mitt livliga barn i magen ska må bra, mina värden ska bli bättre så jag mår bättre.