Det hela började på kvällen Tisdagen den 19 Juli, klockan närmade 23 och Simon och jag låg på var sin sida i soffan och tittade på tv. Jag hade duschat innan så jag hade bara en handuk runt mig och känner plötsligt hur det rinner något längs ena benet så jag säger till Simon att jag tror att antingen har jag kissat på mig lite eller så har vattnet gått. 

 

Jag ställer mig upp och det fortsätter att droppa så jag ringen till förlossningen och säger att jag tror att vattnet har gått och de vill att vi kommer in på kontroll så vi sätter oss i bilen och tar med oss den fördigpackade BB väskan ifall att. 

Väl framme utanför förlossningen droppar det inte längre utan det forsar vatten, igenom mina trosor, bindan, handuk och byxor. 

Då visste vi att vattnet verkligen gått och det kanske äntligen var dags att få träffa den lilla krabaten som fanns dr inne i magen men tydligen inte riktigt än då värkarna inte kommit igång fick vi åka hem och vänta. 

 

Hela onsdagen gick och inte en enda värk i sikte så det var bara att fortsätta vänta och förbereda sig på att om det inte kom igång skulle det bli igångsättning under torsdagen men det behövdes inte för vid 02 natten till torsdagen drog värkarna igång. 

De kom en efter en och trots att det inte vara täta ökade de i styrka och vi valde att efter flera timmar med oregelbundna värkar hemma att börja ta oss in till förlossningen då jag började bli trött och det hade börjat göra ont. 

 

På eftermiddagen kom vi in och jag var öppen ca 4 centimeter men värkarna ville ite riktigt komma igång på riktigt så det blev till att få lite värkstimmulerande dropp. 

Det började kännas att det var dags på riktigt, jag skulle föda ut mitt eget barn. Det barn jag burit på i 9 månader, det barn som vi längtade efter att få träffa. 

 

Jag fick testa tens vilket var bra i början men när smärtan blev lite för hög bytte vi till lustgas vilket hjälpte mig eftersom jag fick något att koncentrera mig på när värkarna kom. 

 

Nu hde vi kommit så långt att jag var öppen nästan 7 centimeter och det började bli segt och jobbigt eftersom timmarna gick och det inte kom igång på riktigt så de ökade droppet och då gick det undan. Jag blev då illamående och kräktes ut allt jag hade i mig över mig själv och på golvet. Kroppen började även tycka att det började bli jobbigt eftersom förarbetet tagit så låmng tid så de ville prova sätta in epidrual vilket jag tackade ja till och efter lite bökande fick de röret på plats i ryggen men då vara det för sent och gjorde ingen nytta. 

 

Det var dags att börja krysta och vår barnmorska som jag tror kan ha varit den bästa barnmorskan i världen förklarde hur och när jag skulle göra det. Jag kände direkt att jag litade fullt ut på henne och att jag var redo att träffa mitt barn så det var bara att köra och jäklar vad chockad jag blev att kroppen visste vad den skulle göra när krystvärkarna kom. Jag tog i så pass vid ett tillfälle att jag sprutade ner barnmorskan med näsblod utan att jag ens märkte det och jag höll om Simons hand så hårt att jag gjorde illa honom lite. 

Men under hela tiden höll jag mig lugn och var helt fokuserad på uppgiften, att föda mitt barn. 

Nu sa hon att det var ungefär tre krystvärkar kvar tills jag fick träffa min son så det var bara att krysta, vilket jag gjorde och på den andra värken kom han ut och den brännade känslan som hade varit så obehaglig försvann. Men det blev ingen torsdagsbebis utan det  blev en fredagsbebis då klockan hann bli över 00, klockan hann bli 00:34 närmare bestämt.

 

Han må ha varit kladdig och lila när han kom ut men han var det finase jag hade sett och han var min. Där kanske förslossningen borde ha varit slut men inte riktigt än, för moderkakan skulle ut den med. Tyvärr ville den inte det och tiden började bli knapp då jag fortsatte att blöda. Först försökte de trycka ut den, jag fick förska krysta och de gick in med handen men den satt som sten så det blev operation. Så jag fick lämna över Harry till Simon och snabbt åka ner på operation, men på vågen ner så sjönk mitt blodtryck och jag hann inte alls uppfatta vad som hände utan de sövde mig på en gång och jag vaknade sedan upp i ett rum med flera ställningar, en med blod, en med alvedon och en med dropp och där fick jag ligga under natten medan allt jag kunde tänka på var att Harry nog ville ha mat och mammas sällskap. Tur att han hade världens bästa pappa tilll hands när mamma inte fanns där. 

Operationen hade gått bra, allt hade kommit ut och de hade även sytt ett par stygn där det behövdes. Det som var lite oroväckande var att mina värden inte blev bättre och att jag hade hög puls fast det var flera timmar sedan förlossningen så jag fick med mig droppställning med dropp och järn upp på avdelningen dä jag äntligen skulle få träffa Harry, vila och åka hem. 

 

Men det visade sig att eftersom jag inte har samma blodgrupp och mina värden inte ville bli bättre trodde dom att mitt blod reagerat på Harrys under förlossningen så jag fick ta en spruta så det inte händer igen och vara under observation och äntligen vände det och jag började känns mig redo att åka hem. Allt fokus hade då legat på mig och när sista kollen skulle göra på Harry, kolla hans billy rubin visade det sig att det var högt så det blev till att vara kvar ett par dagar till så han fick sola bort det gula han hade i kroppen. En vecka blev det totalt som vi fick vara kvar men allt gick bra och sen fick vi äntligen åka hem och börja vårt liv tillsammans, jag, Simon och vår lilla Harry. Men jag som aldrig tidigare blvit opererad och ine att visste att detta kunde händ och det händer tydligen iband blev superrädd och det var tur att allt gick så snabbt ändå för paniken har börjat bubbla upp inom mig och det var nära att jag fick riktig panik där ett tag då jag helt ärligt trodde att jag skulle dö och aldrig få träffa min familj igen..

 

 

Idag är bådas värden bra och visst det kanske käns lite att jag fött barn för några veckor sedan och i vissa ljus ser Harry fortfarande gul ut men vi räknas som friska och det är jag verkligen glad över. ♥