I Onsdags åkte Simon till Bulgarien via jobbet för att se hur det gr för de bolag som är uppköpt där och lära de som arbetar där att göra det som de gör här hemma i Sverige.

 

Så tre dagar är jag ensamstående förälder kan man säga, eller ja jag har ju hjälp av mina syskon och min mamma vilket är guld att ha när man vill fortsätta att hålla på med sin hobby. Jag måste säga att jag är lyckligt lottad över att ha så mycket hjälp med Harry som jag har, är väldigt tacksam över att famlijen nästan alltid ställer upp.

 

När Simon är borta passar jag och Harry på att mysa själva, titta på film som inte Simon gillar och äta sånt som bara jag gillar. Vi sover även i mitten på sängen, tar upp hela soffan och sprider ut oss rejält.

 

Förut tyckte jag inte alls om när Simon åkte iväg, jag är fortfarande inte så glad över att han gör det men det känns så mycket bättre av att ha Harry hemma för då är jag inte själv. Det kanske är lite konstigt då han bara är en bebis och itne kan skydda mig men på något sätt är jag lugnare och känner mig tryggare med honom och med mina hundar. Skulle någon försöka bryta sig in eller något kommer Ziggy att ställa upp och det är jag hundra procent säker på, Åke kryper nog bara längre in under täcket.

 

♥ 

 

 

Igår var det dags för Harry att få sina första vaccinationsprutor och det var med blandade känslor kan man säga. 

 

Simon hade tagit ledigt för att följa med oss till BVC för att göra detta då Harrys mamma är lite blödig när det kommer till hennes lilla bebis. 

Jag fick hålla i honom i mitt knä medan en det satt en sköterska på varje sida om Harry redo att sticka en var sin kanyl i Harrys lår när de räknade till tre. 

De räknade till tre och sen kom skriket jag väntat på, han blev superledsen och otröstlig för en liten stund vilket verkligen var hemskt, jag tyckte så otroligt synd om honom även om han lugnade sig relativt fort men det var nog för att han tidigare inte skrikigt på det viset. 

 

Vi köpte sedan alvedon och åkte hem med en lätt rödblommig men trött kamrat, men sen började det som jag fasade för även om jag visste att det kunde hända: febern började komma och det fortsatte och stiga. 

Så under kvällen hade vi en knorrande lite lätt orolig bebis som bara blev varmare och varmare som trotts alvedon fortsatte att stiga i temp under natten och som mest kom han upp i över fyrtio grader och inte alls kom till ro. Men under småtimmarna började tempen att vandra neråt och han fick äntligen sova, vilket han i har gjort idag under större delen av dagen. 

Han har fortfarande feber men den ligger hittills stadigt kvar på lite över trettioåtta grader och vi hoppas för Harrys skull att den inte kommer att stiga mer ikväll och inatt så han får sova ordenligt och vara feberfri i morgon. 

 

Helt ärligt har jag tidigare haft svårt att tycka synd om människor och brytt mig mest om djur men attans vad ont det gör i hjärtat när han skriker sådär av ren smärta och det är svårt att hålla tårarna borta. Tror att det här med att vara mamma har gjort mig blödig. 

 

♥

Idag är ingen vanlig dag för idag är det Åkes födelsedag, ett år blir han och hans kullsyskon. Vi är både glada och förvånade över att Åke har överlevt i hela ett, han som stoppar i sig allt i sin väg. 

Grattis min lilla terrier och vi kan inte annat än hoppas att du ska få uppleva många fler födelsedagar!

♥

 

I Lördags var det dags för lilla Gustav att döpas in i kyrkan och söderfors församling. Kameran följde självklart med och här kommer ett smakprov från de många bilder som togs under dopet. 

 

 

Som rubriken lyder har det varit blandade känslor i vårat hem idag. Att vara själv med ett spädbarn och djur kan båda bjuda på en del frustration samt ge så mycket kärlek och idag var en sådan dag. 

 

Harry har haft en så kallad: Skrika hela dagen tills mamma bryter ihop i gråt och svett.

Det har varit tungt att bilresan fram och tillbaka till Tierp har det lungorna tränats och tårarna sprutat, samt att alla på affären fått höra hans ljuva stämma.

Han har även hängt på min arm hela dagen för så fort jag lagt ner honom i vagnen eller satt honom i bilstolen har han vrålat rakt ut men så fort jag tagit honom i famn kluckar han av skratt och ger mig det finaste av alla leénden och då känns den tidigare så jobbiga stunden som bortblåst. 

 

Det blir heller inte bättre av att hundarna har knäck i lurana heller men jag tror att de känner av när jag blir frustrerad och stressad för då helt plötsligt lyssnar dom och Ziggy som annars är full av energi och bus blir helt lugn och ligger mitt på gården och håller koll och lunkar på promenad. Det är som om han vet att idag är ingen bra dag att jaga katt, äta bajs i hagen eller bada i grannens fågelbad utan att det är en dag där det räcker att finnas vid mattes sida och ge henne sina leksaker när hon äntligen får sitta. Han är en speciell hund min Ziggy det är som om han vet allt om mig, som han vet när ddet är läge och inte. 

 

Att amma går inte som jag tänkt, jag blöder och har sår. Det smärtar när jag ammar och det smärtar när jag inte ammar så det är bara att välja något. Men nr han skriker och skriker och inte tar något riktigt tag om bröstet och han  river mig så tar jag till flaskan för tror det är bäst för oss båda så tar vi nya tag senare. Jag har tänkt amma tills han är fyra månader men jag vet helt ärligt inte om det kommer bli så eftersom jag måste tänka på oss båda. 

 

Men trots att dagen varit som den var så är det alltid värt allt slit, för den kärlek jag får av denna lilla kille och alla mina djur läker allt och får mig att stå ut med allt. Jag älskar dom mest av allt, min "lilla" familj är de finaste jag har och någonsin kommer kunna få ♥

 

Ja vad ska jag säga, min häst är bäst som trots mina ryttarmissar lyckas prestera någonting alls. 

 

I T4 (tölt med lös tygel/enhandsfattning) tog jag efter mycket velande fram och tillbaka stången, vilket jag inte skulle gjort då hon la tungan över bettet och sprang igenom hela programmet utan att vi kunde kommunicera med varandra alls. Men man lär så länge man lever och jag kommer inte använda stången mer eftersom hon inte trivs på den. 

 

Vi fick väldigt blandade poäng av dommarna och spridda kommentarer men roligt att veta att man rider för 5,5 de bitar när kontakten sitter där. Så nu tar vi med oss de och tränar vidare mot att kunna rida ett klockrent T4 program nästa gång. Den känslan jag bär med mig är helt klart känslan från sista långsidan på lös tygel under ärvarvet när jag äntligen slappnade av och det bara flöt på. 

 

I V5 (fyrgång) gick det trots mina ryttarmissar bra. Jag tar på mig allt när det gäller poängen och jag är väldigt glad att min häst ställer upp på mig. I tölten gick det riktigt bra och vi fick 5,5 som högst av en dommare och 5 av de andra två, samma poäng som i skritten som var väldigt jämn och avspänd. Trav fick vi inte över huvudtaget och det var för att jag spände mig och gjorde en otroligt dålig övergång, även om jag visste hur viktigt det är att övergången blir perfekt för att Divan ska ha bra balans in i traven. 

Sedan kommer den satans galoppen där jag precis som förra gången fattar fel galopp, två gången dessutom trots att jag tog två skitbra fattningar under framridningen. Hade jag fått rätt galopp hade jag fått 6,5(!) av en dommare. Så det kommer jag ta med mig tills nästa gång, att jag vågade rida galoppen när den väl var rätt.

 

Jag fick många kommentarer om hur fin hon är, välmuskald, blank och välmående vilket värmer mitt mammahjärta. 

 

Nu ska hon få vila lite och skämmas bort ett par dagar min Diva. 

 

 

På lördag är det dags för mig och Diva att ta oss ut på tävlingsbanan igen, denna gång kommer vi att vara mer redo än sist då jag var reserv och fick plats på tävlingen kvällen innan. 

 

Divas vecka ser ut så att vi ska ut varje dag och leka med gångarterna som jag kallar det, ut i skog och mark och med hjälp av framåtbjudningen man får gratis ute få fram det bästa i gångarterna. 

Men det är inte bara Diva som ska förberedas utan jag kommer att försöka mig på att gå så mycket jag kan med barnvagnen och mentat ställa in mig på att hålla mig avspänd och lugn. 

 

Diva ska även börja gå in på kvällarna då hon har kliat sig mer nu än vad hon gjort innan och de tillskott och kraftfoder hon fått efter ridning ska nu ges varje dag i krubban vid intag. 

 

Fredag blir promenad, dusch och massagedag för att Diva ska vara fin och i bästa möjliga skick på lördag. 

 

Vi kommer att på lördag starta T4 och V5, det vill säga tölt på lös tygel och fyrgång och vi kommer att gå ut först i båda grenarna vilket känns sådär. Jag har aldrig (hitills) blivit placerad eller kommit till final när jag startat först och jag lyckas väldigt ofta ut för att starta först också. Det postiva är att man slipper vänta och bli allt för nervös men jag hade ändå velat starta lite längre ner på listan så domarna har hunnit dömma några innan då jag har fått för mig att de behövs ett par ekipage innan poängen går upp lite, kanske bara är jag som känner så. 

 

 

Det är konstigt de här med att känna, att känna att man verkligen älskar någon. Jag trodde inte när jag blev gravid med Harry att jag skulle känna så starkt för honom som jag gör, den människan som har legat i min mage och växt i nio månader har kommit ut och jag kan inte annat än att säga att jag är kär. 

 

Mitt liv har så länge jag kan minnas kretsat runt mina djur och de är allt jag lagt min fokus och kärlek på tills Simon kom in i mitt liv. När andra varit med vänner, bildat familj och satsat på sin karriär har jag bara haft ögon och tid för mina djur men någon hände när Simon kom in i mitt liv och jag har aldrig växt så mycket som människa som jag gjort tillsammans med honom.

 

De finns de som trott att jag skulle förvandlas till en häst så mycket som mitt liv handlat om de och de har det gjort så länge jag kan minnas, jag har alltid varit en rikig hästtjej och det kommer jag nog alltid att göra. När andra kollat ner i barvagnar och gosat med bebisar har jag hellre myst med hundvalpar och kattungar. 

De finns även de som tycker att jag är kall, att jag saknar att kunna känna för andra människor och förstår dom ibland då jag vet hur jag ska vara runt djur och de kan läsa mig lika bra som jag kan läsa dom och det kan jag inte med människor. 

Men jag har känslor och jag kan känna. 

 

För just nu känner jag kärlek för min familj, mina djur, min sambo och min son. 

 

Men jag är förundrad över det jag känner, för Harry har fått mig känna något så mycket starkare än vad jag någonsin har känt innan. Det känns som om jag aldrig kommer att behöva något i mitt liv annat än honom, jag känner ett lugn. Den oro som tidigare har funnits i min kropp är som bortblåst och jag känner mig hemma. 

 

Detta trodde jag verkligen inte om mig, att jag skulle känna mig så lugn i rollen att vara mamma och att jag verkligen skulle känna att den där lilla bebisen som kom ut, att jag äslakde honom från första stund. Jag kan inte annat är att tänka så fort jag ser honom: Den där lilla moherfuckern den är min han ♥

 

 

 

♥

Det hela började på kvällen Tisdagen den 19 Juli, klockan närmade 23 och Simon och jag låg på var sin sida i soffan och tittade på tv. Jag hade duschat innan så jag hade bara en handuk runt mig och känner plötsligt hur det rinner något längs ena benet så jag säger till Simon att jag tror att antingen har jag kissat på mig lite eller så har vattnet gått. 

 

Jag ställer mig upp och det fortsätter att droppa så jag ringen till förlossningen och säger att jag tror att vattnet har gått och de vill att vi kommer in på kontroll så vi sätter oss i bilen och tar med oss den fördigpackade BB väskan ifall att. 

Väl framme utanför förlossningen droppar det inte längre utan det forsar vatten, igenom mina trosor, bindan, handuk och byxor. 

Då visste vi att vattnet verkligen gått och det kanske äntligen var dags att få träffa den lilla krabaten som fanns dr inne i magen men tydligen inte riktigt än då värkarna inte kommit igång fick vi åka hem och vänta. 

 

Hela onsdagen gick och inte en enda värk i sikte så det var bara att fortsätta vänta och förbereda sig på att om det inte kom igång skulle det bli igångsättning under torsdagen men det behövdes inte för vid 02 natten till torsdagen drog värkarna igång. 

De kom en efter en och trots att det inte vara täta ökade de i styrka och vi valde att efter flera timmar med oregelbundna värkar hemma att börja ta oss in till förlossningen då jag började bli trött och det hade börjat göra ont. 

 

På eftermiddagen kom vi in och jag var öppen ca 4 centimeter men värkarna ville ite riktigt komma igång på riktigt så det blev till att få lite värkstimmulerande dropp. 

Det började kännas att det var dags på riktigt, jag skulle föda ut mitt eget barn. Det barn jag burit på i 9 månader, det barn som vi längtade efter att få träffa. 

 

Jag fick testa tens vilket var bra i början men när smärtan blev lite för hög bytte vi till lustgas vilket hjälpte mig eftersom jag fick något att koncentrera mig på när värkarna kom. 

 

Nu hde vi kommit så långt att jag var öppen nästan 7 centimeter och det började bli segt och jobbigt eftersom timmarna gick och det inte kom igång på riktigt så de ökade droppet och då gick det undan. Jag blev då illamående och kräktes ut allt jag hade i mig över mig själv och på golvet. Kroppen började även tycka att det började bli jobbigt eftersom förarbetet tagit så låmng tid så de ville prova sätta in epidrual vilket jag tackade ja till och efter lite bökande fick de röret på plats i ryggen men då vara det för sent och gjorde ingen nytta. 

 

Det var dags att börja krysta och vår barnmorska som jag tror kan ha varit den bästa barnmorskan i världen förklarde hur och när jag skulle göra det. Jag kände direkt att jag litade fullt ut på henne och att jag var redo att träffa mitt barn så det var bara att köra och jäklar vad chockad jag blev att kroppen visste vad den skulle göra när krystvärkarna kom. Jag tog i så pass vid ett tillfälle att jag sprutade ner barnmorskan med näsblod utan att jag ens märkte det och jag höll om Simons hand så hårt att jag gjorde illa honom lite. 

Men under hela tiden höll jag mig lugn och var helt fokuserad på uppgiften, att föda mitt barn. 

Nu sa hon att det var ungefär tre krystvärkar kvar tills jag fick träffa min son så det var bara att krysta, vilket jag gjorde och på den andra värken kom han ut och den brännade känslan som hade varit så obehaglig försvann. Men det blev ingen torsdagsbebis utan det  blev en fredagsbebis då klockan hann bli över 00, klockan hann bli 00:34 närmare bestämt.

 

Han må ha varit kladdig och lila när han kom ut men han var det finase jag hade sett och han var min. Där kanske förslossningen borde ha varit slut men inte riktigt än, för moderkakan skulle ut den med. Tyvärr ville den inte det och tiden började bli knapp då jag fortsatte att blöda. Först försökte de trycka ut den, jag fick förska krysta och de gick in med handen men den satt som sten så det blev operation. Så jag fick lämna över Harry till Simon och snabbt åka ner på operation, men på vågen ner så sjönk mitt blodtryck och jag hann inte alls uppfatta vad som hände utan de sövde mig på en gång och jag vaknade sedan upp i ett rum med flera ställningar, en med blod, en med alvedon och en med dropp och där fick jag ligga under natten medan allt jag kunde tänka på var att Harry nog ville ha mat och mammas sällskap. Tur att han hade världens bästa pappa tilll hands när mamma inte fanns där. 

Operationen hade gått bra, allt hade kommit ut och de hade även sytt ett par stygn där det behövdes. Det som var lite oroväckande var att mina värden inte blev bättre och att jag hade hög puls fast det var flera timmar sedan förlossningen så jag fick med mig droppställning med dropp och järn upp på avdelningen dä jag äntligen skulle få träffa Harry, vila och åka hem. 

 

Men det visade sig att eftersom jag inte har samma blodgrupp och mina värden inte ville bli bättre trodde dom att mitt blod reagerat på Harrys under förlossningen så jag fick ta en spruta så det inte händer igen och vara under observation och äntligen vände det och jag började känns mig redo att åka hem. Allt fokus hade då legat på mig och när sista kollen skulle göra på Harry, kolla hans billy rubin visade det sig att det var högt så det blev till att vara kvar ett par dagar till så han fick sola bort det gula han hade i kroppen. En vecka blev det totalt som vi fick vara kvar men allt gick bra och sen fick vi äntligen åka hem och börja vårt liv tillsammans, jag, Simon och vår lilla Harry. Men jag som aldrig tidigare blvit opererad och ine att visste att detta kunde händ och det händer tydligen iband blev superrädd och det var tur att allt gick så snabbt ändå för paniken har börjat bubbla upp inom mig och det var nära att jag fick riktig panik där ett tag då jag helt ärligt trodde att jag skulle dö och aldrig få träffa min familj igen..

 

 

Idag är bådas värden bra och visst det kanske käns lite att jag fött barn för några veckor sedan och i vissa ljus ser Harry fortfarande gul ut men vi räknas som friska och det är jag verkligen glad över. ♥

 

2016-07-22 

kl. 00.34

3396g

50 cm

♥